En riktigt fin berättelse.
Momo, en besynnerlig, föräldralös flicka, värdesätter sina vänner högst i hela världen. Det kommer vanligtvis gott om besökare till amfiteatern där hon är bosatt, men en dag är ingenting sig likt; de grå herrarna har lagt beslag på människornas tid. Ingen kan längre ta sig tid för att besöka henne, leka eller berätta historier. Momo visar sig vara den enda som kan motstå de grå herrarnas inflytande, och får bekannta sig med Meister Hora, som förser människorna med sin tid, och dennes sköldpadda Kassiopeia. Det blir upp till Momo att försöka ta tillbaka den tid som de grå herrarna stulit från mänskligheten.
Jag har nog aldrig lagt så mycket tid och tålamod på en bok i hela mitt liv - jag läste den på tyska, och kanske är det också därför som jag fastnade så mycket för den. Språket är underbart, vilket jag märkte eftersom jag fick spendera så mycket tid med varje mening, och berättelsen har ett jättefint budskap.
Det är sällan som jag har varit med om bättre skurkar heller; Michael Ende lyckas frammana skrämmande känslokalla individer och en såpass hopplös situation att jag blev orolig för att berättelsen inte skulle komma att sluta lyckligt. Men det gjorde den förstås!
Jag kan tänka mig att den här berättelsen är en aning barnslig på svenska, men det jag läste tyckte jag enbart var helt underbart. Ett citat som fastnat: "Zeit ist Leben. Und das Leben wohnt im Herzen".