Metro 2033 beskriver hur människan är sin egen fiende. Hela världen har förstörts på grund av människan, men även den spillra av människan som överlevt lär sig inget av detta, utan återskapar ett sådant samhälle som i första hand var orsaken till det slutgiltiga kriget. På så vis fungerar inte boken bara som en avskräckande dystopi, utan också som en berättelse i sökande efter identitet.
Huvudpersonen Artiom, vandrar från samhälle till samhälle där han möter människor med olika ideologier: fascister, kommunister, sekterister, kannibaler, etc. Men han anser att ingen har rätt. Istället bör man bara acceptera människan för vem hon är och istället kämpa tillsammans mot en ondska aldrig tidigare skådad. Men i och med att människan är en varelse som söker sig bort från ensamheten och har ett behov av att tro på något så bildas ändå dessa falanger. Människans svaghet, leder till mänsklighetens förfall.
Slutet av boken visar även lite kort hur vår främlingsfientlighet inte bara nödvändigtvis hindrar utveckling, utan även överlevnad.
Metro 2033 är en sidovändare, som inte bara levererar spänning i formen av en sci-fi dystopi, den är också smart och en politisk som de flesta andra dystopier. Det är en mörk dystopi, men den lyckas dock inte skapa den mardrömsliknande atmosfären som Cormac McCarthy lyckades skapa med Vägen (och det utan att använda monster och dylikt). Men den är ändå läsvärd och speciellt ett måste för alla som älskar dystopier.