I en underjordisk dagbok resonerar en plågad röst från sitt skyffe, om sig själv, om den utestängda omvärlden, om den fria viljan, människans eventuella dumhet osv. Det är kanske främst denna romanens första del som imponerade på mig mest. Här finns förbryllande filosofiska iakttagelser, ibland närmast kaotiskt framställda i en levande och spotsk inre dialog, ömsom urskuldande ömsom föraktfullt. Dostojevskij släpper sin skrivande enstöring fri. Texten stapplar sig fram, lika oberäknelig och paradoxal som vår "antihjälte".
I den andra delen möter vi berättaren i handling. I en serie ångestladdade och ibland tragikomiska episoder får vi läsa om hans oförmåga att interagera i det "levande livet." Självföraktet, stoltheten, benägenheten att tyrannisera andra för att på något sätt manifestera sig själv känns trovärdigt och skrämmande självklart. Den korta, förvirrade relationen med den prostituerade Lisa för snabbt tankarna till Brott och straff. I mångt och mycket finns här sprängstoff till Dostojevskijs senare, riktigt stora mästerverk, det ädla lidandet, kärlek i förnedring osv...
Vem denna underjodiska källarfilosof är och vad han egentligen representerar går att diskutera i evighet. I mångt och mycket hittar vi nog i honom författaren själv.