Koestler var själv medlem i det tyska kommunistpartiet under 1930-talet och besökte därav också romanens skådeplats - Sovjetunionen. ”Natt klockan tolv på dagen” från 1941 räknas allmänt till författarens mest betydande litterära verk och är skriven efter den egna uppgörelsen gentemot stalinismen med dess iskalla människosyn. Med den kusliga precision som bara en självupplevd händelse kan frambringa återges en avskalad skildring av författarens egen tid i dödscell, fast förlagd till Sovjetunionen med en avsatt partipamp och spion som huvudrollsperson. Motivet som är hämtat från Stalins s.k. Moskvaprocesser på 1930-talet är allt annat än muntert och den tryckande ångesten blir efterhand lite väl påfrestande att ta del av. Koestler inger inte vid något tillfälle läsaren det minsta hopp om att denna historia ska sluta lyckligt. Därför är detta en hemsk berättelse som vittnar om vad människan och repressiva samhällssystem kan åstadkomma. En stark trea.

Betyg 3

den va la okej

Betyg 5

Av den upphöjda idealismen finns inte mycket kvar. Idealismen tillhörde partiets förflutna och återstår gör bara ord som klingar falskt. Den lilla intellektuella klick som drev igenom revolutionen har antingen blivit bödlar, eller likviderats. Boken börjar ganska omgående med att en av partiets förgrundsgestalter, Rubashov arresteras. Han anklagas för landsförräderi och får ett ultimatum. Endera erkänner han sig skyldig till de brott han anklagas för (vilket innebär att han får genomgå en offentlig skenrättegång - men behålla livhanken), eller så vägrar han och blir likviderad i det tysta. Vi följer Rubashovs tankar i fängelset medan han rannsakar sig själv och det parti som han arbetat för. Om Rubashov erkänner partiets absolutism kan han fortsätta existera som en obetydlig del i ett kollektiv som bär all skuld - men om han börjar tvivla måste han ta ansvar för alla de handlingar han gjort i partiets namn.

Arthur Koestler föddes i Budapest men inledde en framgångsrik karriär som journalist i Tyskland. Under trettiotalet blev Koestler medlem i kommunistpartiet. Han stred mot Franco i Spanien år 1937 där han togs till fånga och dömdes till döden. Efter internationella förhandlingar släpptes han fri (liksom huvudpersonen Rubashov i "Natt klockan tolv på dagen"). Upplevelserna i fångenskap kom dock att förändra Koestlers syn på partiets oantastlighet. Han började se på det kommunistiska konceptet "ändamålen helgar medlen" med nya ögon. Tre år senare såg hans genombrottsroman dagens ljus.

"Natt klockan tolv på dagen" är delvis självbiografisk och behandlar de såkallade Moskvarättegångarna som ägde rum under 30-talets senare del. Det handlade om politiska skenrättegångar som riktades mot de egna. Stalin rensade upp i sina egna led och runt 700 000 medborgare mördades. Boken är delvis självbiografisk och handlar om boljseviken Rubashov som har en ovanligt hög position i partiet. Rubashov anklagas falskt för att ha förått partiet. I fängelset ställs han inför ett ultimatum. Under fängelsevistelsen börjar Rubashov ifrågasätta sin lojalitet till partiet.

Under nittonhundratalets första del stod jättarna kommunismen och nazismen mot varandra. De hade många likheter och de tycktes köra över alla andra politiska inriktningar. Vanliga människor ställdes inför att välja det ena eller det andra, eftersom alla andra alternativ tycktes vara för svaga. Detta var exempelvis orsaken till varför många funktionärer inom den svenska kyrkan bekände sig till nazismen emedan de egentligen ville markera att de var emot kommunismen. Koestler bekände sig till kommunismen men hans politiska val blev en dyrköpt lärdom. Han kom till insikt om att politiska rörelser med kollektiva mål tenderar att omyndighetsförklara den vanliga människan, förinta individen och förneka det egna ansvaret. Av de orsakerna gick Koestler år 1938 ur partiet.

De frågor som denna bok väcker hos mig är naturliga. Varför har nazismen så självklart till skillnad från kommunismen blivit symbol för ondska, trots att de humanitära brotten i Sovjet var fullt jämförbara med nazisternas? Varför ser vi gärna på kommunismen med rosa glasögon och hävdar att ansvaret för de politiska brotten ligger enkom på Stalin - snarare än på den kommunistiska ideologin? Ett svar kan möjligen vara allas vår svaghet för dramaturgi. Nazismen var så självklart ondskefull. Nazisterna hade två tydliga, konkreta fienden - judarna och kommunisterna. Vid krigsslutet gick den politiska åskådningen i graven, mycket tack vare förintelsens uppenbara vidrigheter. Men kommunismens roll var mer diffus. Från att ha varit allierade med Tyskland blev de motståndare och segrare i de "godas" allians. Och förföljelserna av oliktänkande fick inget tydligt slut, eller offentligt fördömande som nazismen vilket gjorde att ondskan uppfattades som mer subtil, eller ovidkommande. Vidare gick kommunisterna inte till samma ytterligheter som nazisterna med sina dödsläger, även om Gulag mycket väl kan jämföras med de tyska koncentrationslägren. Koestlers bok är ett viktigt dokument över kommunismens humanitära konsekvenser. Författaren lyckas sätta fingret på en skev punkt i människans politiska historia. När de flesta av oss är beredda att bekänna oss till utilitarismen (mest lycka till störst antal personer). I ett vidare perspektiv visar det sig att ett sådant ideal i förlängningen kan leda till despotism. När en totalitär stat avgör vilka individer som är värda lycka -, måste individen lita på att en klick människor kan avgöra deras framtid på ett rättvist sätt, utan att låta sig påverkas av subjektiva önskningar. Några sådana, människor, har mig veterligen aldrig existerat.

Jag ger denna bok en stark fyra i betyg. Den är en klassiker som håller formen än idag.

Betyg 4

Koestler var en ungersk-judisk författare, som var mycket populär för 40-50 år sedan. Numera har han nästan helt fallit i glömska. det tycker jag är synd. han är fortfarande mycket läsvärd.
Koestler var kommunist före andra världskriget, men tog sedan avstånd från kommunismen.
Boken behandlar Stalins rättegångar mot sina närmsta anhängare 1936-1937. Stalin såg fiender överallt och avrättade många av sina vänner och förtrogna.
Det är en absurd historia (verkligheten var absurd!), men ger en mycket nyttig insikt i hur Stalin och hans hjärna fungerade.
Läs den!

Betyg 4