En tragikomisk livsskildring av en kvinna som under sin livstid råkar ut för mer händelser än vad man tror är möjligt. Men oavsett omständigheterna så lyckades hon anpassa sig. Det gör väl boken till lite av en typisk upplysningsroman: människan har kunskap till att åstadkomma det mesta som hon vill.

Något som visade sig ha stor betydelse under hela boken var pengar. I slutändan var det enda som betydde något för huvudpersonen, pengar. I början blev det hetsiga diskussioner om att skönhet uppvägde pengar, men skönheten visade sig bara vara en genväg till förmögenhet. I slutet av boken blev hon så girig att jag blev äcklad av henne.

Det som jag tyckte var lite märkvärdigt var hennes förhållande till sina barn. Det togs visserligen inte upp så tydligt, men under alla sina fem äktenskap och icke-äktenskap där hon blev med barn, så lämnade hon barnet till mannen eller hans familj. Det var inte så att hon visade några tecken på att hon ens saknade sina barn (förutom några enstaka, av någon anledning man inte fick förstå). Hon hade alltid kunnat ta med sig barnen eller stannat kvar med dem, men i slutändan var hon självisk till den grad att hon bara brydde om sig själv. Är överlevnadsinstinkten större än modersinstinkten? Jag skulle inte tro att så är fallet, men kanske hon gjorde det rätta med att lämna sina barn, än att ta dem med i fördärvet.

Boken började ganska bra, men allteftersom man närmade sig slutet blev det lite moralkaka över det hela och allt var bara tvunget till att bli sockersött, även om motsatsen, enligt mig, hade förstärkt handlingen. Man fick sig dock en inblick över England på 1600-1700-talet och hur brutalt landet kunde vara. Men det var en intressant bok och snäppet bättre än Robinson Crusoe (skriven av samma författare). En sidovändare med glimten i ögat.

Betyg 3