Med tillåtelse från recensenten/författaren/bloggaren Lennart Svensson publiceras härmed hans recension av undertecknads diktsamling Annorlunda men ensam. Tillsammans med något normalt (B. I. I. förlag, 2004). Originalet kan läsas här.

I dessa recensionstider är detta nämligen en väldigt utförlig och talande recension rörande mitt diktande, och trots att jag tidigare skrivit om och hänvisat till LS recension märker jag via wordpress.com att få faktiskt läst den, varför den nu här publiceras uncut och ocensurerad.

* * *

Detta är orfiska tongångar, inspiration och ärlighet, poesi som vill något. Här är inte texten omgiven av den sedvanliga hinnan, dunstkresten, som dagens ironiska, akademiska poesi alltför ofta är.

Det handlar om Fredrik F. G. Granlunds samling ”Annorlunda men ensam” (B.I.I, 2004). Nietzsches ”människan bör tänka: hur mycket är ännu möjligt” citeras, och nog visar Granlund med sina dikter hur mycket som är möjligt att uttrycka med poesi:

Jag såg det vita ljuset, leendet i mörkret
kärleken fanns där, och gjorde sig påmind
den syntes som björnbär, bland gröna fjädrar
parodier på löv, medan influensan härjade bland orden

(”Det vita ljuset”)

Detta är vad jag kallar orfisk poesi, inspirerade rader av en poet på väg ut i tangentens riktning. Det finns en irreducibel kärna i Granlunds diktning, ett obestämt något som bara kan uttryckas i poesi:

… de eldröda bokstäverna – Orden – är allt
utan dem kan vi inte misstänka myten – som kräver
att bli reciterad i hemlighet på en helig plats
det är ett sammansatt resonemang
som igenvuxna trädgårdar utan grindar
som en bastard av kinesiska askar

(”Den existentiella gåtan”)

En av de sista ”geniala”, ”poetiska” poeterna på våra breddgrader var dansken Michael Strunge (död 1986), men i granlundska rader som dessa tycker jag vi hör ett eko av denne ”Wunderkind”:

de som känner mig vet vem jag är
men det är ingen som känner mig
inte ens jag:
en paradigmatisk betraktare
i ett kromkantat universum
mörker är min pseudonym

(”6 + 7 = 6. 7.”)

Rader som ”framtiden är prolog / det förflutna har aldrig ägt rum”, samt ögonblicksbilder från dagens la vie modèrne, kan också få en att tänka på Strunge. Att gå ut där i livet, ”riva naglarna blodiga mot vardagens mur” (Södergran) och göra det till poesi, det anser jag vara typiskt för denna skola (som även Södergran var del av). Här finns som nämnt ingen ironi och inget kallgrin, inte på det där inbundna, ”ryggen fri, riskera inget”-sättet som är typiskt för poeter som inte kan dikta en rad utan att göra en parafras på någon annat.

Inte så att Granlund för den skull diktar i ett vakuum. Förutom Nietzsche skymtar Lovecraft och Poe i dessa rader, ja fler namn än så. Detta ger resonans, det värmer i hyresrätten. Men Granlund ger sig inte på att kopiera eller göra parafras på sina favoriter (som en sedvanlig diktare av idag skulle ha gjort, och därmed vara viss på att hysta in recensentberöm) – nej, här är det det egna livet och upplevelserna som står i centrum. Det är kärlek och uppror, det är jagpoesi: ”ockulta drömmar har fört mig långt bort”… ”jag presenterade mig såsom F. G. (den bästa tatuering någon gett mig)”… ”jag föddes döende bland andra odödliga”… ”jag har varit hög sedan dagen då jag föddes”: detta är sånt man noterar i denna samling, detta att oblygt sätta sig själv i centrum. Gör någon annan svensk poet av idag det, finns detta raka och öppna (men ändå poetiska) tilltal hos någon annan av samtidens poeter?

Idel svenssonska lovord som synes – så har jag då inget att klaga på? Jodå. Här finns förvisso en del dunkla dikter, där läsningen blir ett oförlöst gissande av gåtor. Enstaka rader här och där kunde också ha strukits; poesi måste vara exakt i uttrycket. Och data-ironiska tecken, som irreguljärt placerade ”;” stör också en smula.

Men denna samling har lämnat avtryck. Hos mig, som läsare. En pärla är till exempel ”Ett gammalt leende”, om en gammal man sittandes på sin rullator ”i skuggan under eken / vid en mindre väg”, och ser livet passera. Mannen ler sitt gammelmansleende, minns sin ungdom, låter sinnet flyga och fara och struntar i om det börjar regna; han bara ler. För ”varför gråta när man kan le?”

Framtiden är nu
det förgångna är bara minnen
Men den gamle minns
och han njuter
och han ler ett gammalt leende
ett gammalt leende är allt han har
för tillfället finns bara han
och han vet
och han förstår
och han ler
varför är det bara den gamle
som vet

(Not: Fredrik F. G. Granlund är född 1979 och bor i Mariestad vid Vänern. [...])

Marmeladkungens not: Min diktsamling kan köpas för 100 kr inkl porto genom att ni skickar ett mejl med namn och adress till anson@passagen.se (den kostar 198 kr på bokus). Pengarna betalas i förskott till mitt Swedbank-konto. Eventuella önskemål om signering tillgodoses. Och boken skickas så fort pengarna finns på mitt konto.