Hemingways speciella skrivsätt gör så att man måste läsa denna boken mellan raderna och lägga till mycket själv. Från en början tyckte jag att boken var rätt usel men gav den en chans och efter jag läst färdigt boken tog det några dagar innan jag insåg att den inte var så värdelös som jag först tyckt. Boken är dock inte någon av hans bästa. Läs i stället "Den gamle och havet".

Betyg 2

I den berömda romanen ”Att och ha inte ha” från 1937 skildras livet på Kuba och i synnerhet Havanna i slutet av 1930-talet; drygt tjugo år innan den folkliga revolution som skulle kasta den korrupta förtryckarregimen ut ur landet. Hemingway beskiver rakt och stilistiskt ett samhälle behärskat av habegär och en repressiv militärjunta (varför läser jag alltid sådana böcker?) men framförallt några människor som med sluga knep gör sig en god hacka på sprit- och människosmuggling.

Jag vet inte varför, men det visar sig gång på gång att jag har mycket svårt för Hemingways historier. Vid läsningen av romanen Afrikas gröna berg, stördes jag av författarens påtagligt vulgära machoattityd och plattitydmässiga beskrivningar av mörkhyade människor. Och samma sak här, Hemingway inleder med en bredbent beskrivning av ett fiskeäventyr som mest fyllde mig med avsmak. Särskilt illasmakande är framställningen av skutans svarte hjälpreda. Eller vad tycks: ”Det är en riktig, svart neger, duktig men sur; han har blå amulettpärlor i ett snöre kring halsen under skjortan och en gammal halmhatt på huvudet. Det han trivdes bäst med att göra ombord var att sova och läsa tidningarna. Men han agnade bra och arbetade raskt.” Jag undrar i min förbistring vilket politiskt läger den gode Hemingway egentligen hade sympatiserat med om han istället för Havanna befunnit sig i Berlin år 1937?!

Nu är det inte enbart de schablonmässiga karaktärsbeskrivningarna som fäller ”Att ha och inte ha” flera andra komponenter fäller krokben innan målsnöret. För det första saknar berättelsen värme, den är språkligt rak och koncis men helt befriad från känsloyttringar. Hemingway förhåller sig lika kallsinnig till subversiva kommunister som till militärjuntans män och bokens huvudpersoner. För det andra saknar berättelsen det nödvändiga schvung som krävs av en roman i den här gengrenen, för trots alla de många dialogerna hamnade jag snabbt i skumläsningsstadiet, ett stadium jag aldrig tog mig ur. En liten läsvarning utfärdas alltså.

Betyg 2

Min första Hemingway, kanske inte det bästa valet.

Det är alltid svårt att bedöma gamla böcker (den här är från 1937). Det är lätt att bli kritisk i överkant bara att för vi kommit så mycket längre i utvecklingen.

Hur som helst finner jag denna råbarkade smugglarhistoria lite knepig. Hemingways machostil och det tämligen svart-vita perspektivet kan jag köpa, men varför det ska spretas med en mängd sidokaraktärer har jag svårt att förstå. Kanske är jag för dålig på att läsa mellan raderna?

Hyfsad underhållning trots allt. Jag ska med glädje införskaffa fler Hemingway-titlar för att se om bilden klarnar.

Mitt favoritutdrag:
-Har ni varit tokig länge?
-Alltid tror jag, sa Spellman. Ni förstår det är det enda sättet att vara lycklig i tider som dessa.

Betyg 3