När jag läst de sista raderna av "Ödets dotter", något av en uppföljare till "Porträtt i Sepia", var jag nära att gråta. Nej, boken slutade inte så sorgligt, men boken slutade. Så hittade jag "Porträtt i Sepia" i en bokhandel, först på engelska (underbar) sedan på svenska (nästan lika underbar).
Det är inte den bästa bok jag har läst, men den ligger klart högt upp på listan.
Allendes berättarförmåga är enorm, hennes texter griper tag i läsaren och det går knappt att förmå sig att stänga boken om kvällen. Med ett målande, både miljö- och känslomässigt, språk och en gripande historia berättar så Allende om Aurora och hennes uppväxt. En lycklig tid, dock fylld av skuggor och frågetecken. Auroras minnen från hennes tidiga barndom är i det närmaste obefintliga, men dess skuggor förföljer henne.
Hennes förflutna behöver berättas, förklaras, begråtas. Hennes liv behöver en början.
Allende vecklar skickligt upp Auroras liv, bit för bit. Både Auroras förflutna och hennes stundande framtid växer fram för läsaren.
Det som gör att boken inte är en solklar femma är att det, trots att jag tycker att det är en underbar bok, känns lite för tillrättalagt ibland. Den förflyter ungefär som jag skulle "vilja" (jfr. Hollywoodfilmer), men inte som det kanske skulle beröra mest och kännas mest verkligt.
"Porträtt i Sepia" är en vacker bok, klart läsvärd för den som tycker om historiska, romantiska romaner!