Tusen år hos Gud var tänkt som en prolog till den roman som Stig Dagerman skrev på innan sin tragiska död. Prologen gavs ut postumt och är alltså en slags inledning till den därpå följande romanen som aldrig kom i tryck.
Den handlar om Newton, en välnärd herre i 1700-talets London som får besök av Gud. Därefter sker en monolog de två emellan innan Gud iklär sig Newtons kropp för att utforska världen som människa.

Jag upplever faktiskt att den här prologen är ytterst förvirrande! Självklart skall den höra ihop med den följande berättelsen som tydligen skulle anknyta till Carl Love Almqvist öde. Det som grep tag i mig var framför allt Guds klagan över att han aldrig riktigt når människan. Han sträcker sig efter henne, berör henne och snart har hon förvandlats till stoft. Det är en ensam och tragisk Gud vi får förnimma. Jag läser paralellt Jack Miles "Gud en biografi" och kan utan vidare dra många paraleller till Gamla testamentets Gud. Det känns på många sätt fel att ge en prolog ett betyg eftersom det egentligen bara är ett förspel om vad som skall komma.

Ändå går det ju inte att komma ifrån att Dagermans språk är helt otroligt vackert. Jag älskar hans beskrivning av Newton, hans tjänare och Gud själv. Med så få ord lyckas han mana fram en bild av ett dimmigt och kallt London där någon plats för Gud egentligen inte finns. Avstår dock att ge betyg.