Magnus Linton har skrivit en bok om Colombia. ”Cocaina : en bok om dom som gör det” på Bokförlaget Atlas. Att döma av titeln handlar boken om kokain. Men man skulle snarare kunna beskriva den som en totalsågning av landet Colombia.

Ursprungligen var det dock tänkt som en positiv bok:

”jag har länge lovat mig själv att en dag skriva en bok om Colombia där fenomenen våld och knark helt skulle frånvara”.

Men det projektet havererade snabbt eftersom Magnus bara såg kokain, död, yrkesmördare och horor var han än vände sig.

Resultatet blev en bok som är det mest nattsvarta jag läst.
Det märkligaste av allt är att Linton själv bor i Colombia. Med tanke på den bild han ger av landet är det obegripligt att han uthärdar en endaste minut.
Om han inte är masochist förstås eller är en av de svenska journalister som älskar att ge sig själv en touch av manlighet genom att befinna sig på ” farliga” ställen.
För att understryka sitt farliga leverne lägger sig den här typen av journalister sig till med en vokabulär som man annars bara hittar i billiga kioskdeckare från den tid då deckare bara var hårdkokt kiosklitteratur.
Magnus har lagt sig till med allt detta plus förakt för människor, speciellt colombianer, svaga människor i synnerhet.
Boken är full med uttryck som

”gringos (ljusa västerlänningar), prepagos (horor), traquetos (maffiosos) – kokaturismens bärande segment – är de kategorier som nu återstår efter att de få tidigare spåren av allmän colombianitet raderats”

”En flicka leker med sin laserlampa och fixerar pekaren i en vilsen byrackas anus och skrattar så det hörs in i kyrkan där prästen just tagit till orda.

– Förlåt oss våra synder”

”I en dörröppning gungar siluetterna av två stora rumpor till salsa, men prästen ser bara ledsen ut”

”i dag finns gott om svenskar, britter, spanjorer och gringos som i tiotalets reseestetik hänger över laptops på Medellíns espressobarer i sicariolook (yrkesmördarlook)”
”backpackern har blivit flashpacker, en äventyrare som vill förena budget med bekvämlighet och i linje med massturismens generella trender är mer intresserad av subjekt än objekt. En hård farlighet som omsorgsfullt paketerad och med stor framgång just nu säljs till det globala resandets avantgarde: kokain”
Sammanfattningsvis:
1.de turister som besöker landet är flashpackern, en t.ex. svensk med yrkesmördarlook som älskar att blanda sig med maffian och hororna medan de snortar sitt kokain.
2.Colombianerna är ett hycklande släkte som mer är intresserade av att titta in i en byrackas anus än att lyssna på prästen om de inte med sina stora gungande rumpor dansar salsa medan prästen bara ser ledsen ut.
Jag påstår inte att ovanstående inte existerar. Frågan är det en väsentlig bild av Colombia? Vilken bild försöker Magnus ge?
En förklaring kanske ligger i att Wikipedia beskriver Magnus Linton som en del av en postmodernistiskt influerad vänsterströmning. Detta kanske förklarar Magnus folkförakt på två sätt. Först skulle man kunna tänka sig att postmodernismens förakt för ”grand narrative” tvingar Magnus att hitta sanningar i byrackors anus, stora gungande rumpor eller turister med sicariolook . För min del skulle det vara enklare att säga det rent ut utan att teoretisera: ”jag föraktar colombianer och alla de som gör sig besväret att besöka detta land”.
Det andra draget hos många ”grand narrativ”-föraktande postmodernister är föraktet för statistik. Magnus älskar att hata tillgänglig statistik om den inte backar upp hans världsbild eller är statistik uppfunnen av honom själv.
Så här låter det t.ex. när Magnus uttalar sig om andras statistik:
”De siffror FN i dag producerar i fråga om droger och drogproduktion är bara politik. Data och statistik förfalskas systematiskt för att tjäna olika syften. Allt är mycket tragiskt”
”Alla här horar för statistiken”
När statistiken styrker Magnus egen världsbild så glöms glatt föraktet bort:

”Colombia, källa till 70 procent av allt kokain som konsumeras i världen”

”Mer än 70 procent av los chocoanos – tre gånger så många som landets genomsnitt – är analfabeter”
Eftersom Magnus anser att alla ljuger utom Magnus själv är det kanske fel att presentera officiell statistik. Men så här säger till exempel FN organet UNODC om situationen i Colombia år 2008, alltså 2 år före Magnus presenterat sin bok:
När det gäller cocaodling så är Colombia numera nummer 2 i världen efter Peru. Peru står för 45 procent av odlingarna medan 39.3 procent odlas i Colombia. Detta är en kraftig minskning jämfört med tidigare. Detta faktum får man aldrig klart för sig i Magnus svartmålning.
Ytterligare ett faktum som aldrig framkommer när Magnus beskriver kokain, horor och yrkesmördare i Colombia är att kokainet bara representerar 0,3 % av Colombias BNP år 2008 eller att bara 53,900 hushåll lever av cocaodling.
Att ge intryck av att 0,3 % av BNP eller 53,900 hushåll av en totalbefolkning på 45 miljoner invånare är den dominerande bilden av Colombia är ungefär som att göra Jens Lapidus bok Snabba Cash till en totalanalys av Sverige. Visst kriminaliteten på Stureplan finns. Och kanske finns det någon som petar byrackor i anus på Stureplan också.Men det säger väldigt lite av Sverige. Visst mycket av vad Magnus beskriver existerar, men det säger väldigt lite om Colombia.
Att 70 % av invånarna i Choco är analfabeter och att genomsnittet i Colombia är en tredjedel av detta är också av Magnus egentillverkad statistik. Normalt så anses att det finns 7,6% analfabeter i Colombia och Chocó som Magnus nämner hamnar på 20,1 %. Allvarligt nog men inte de fantasinivåer som Magnus uppfunnit som han själv kallar det vid ”statistikernas ritbord”..
Nästan alla saker Magnus beskriver har jag själv sett och hört tidigare. Men det är inte huvudsidan av Colombia.
Jag har träffat dessa unga västerlänningar som åker till Colombia för att droga sig, men jag har träffat betydligt fler som kommit för att se och uppleva detta andlöst vackra land med dess vänliga folk.
Jag har själv bott i Colombia ett antal år och hunnit bli hjärtligt trött på alla som försöker göra sig lättförtjänta pengar på att skriva om sånt som bara bekräftar den rådande trenden i den globala opinionsbildningen.
Jag har aldrig blivit utsatt för våld eller hot om våld i Colombia. Jag har aldrig, som Magnus, blivit erbjuden att köpa kokain i Colombia under alla de år jag besökt eller bott i Colombia. Men uppenbarligen delar vi inte samma verklighet för Magnus. För när det gäller Magnus så hann han inte ens stämpla passet:
”De första jag pratade med här erbjöd mig coke. Inte för att sälja utan bara för att bjuda. Vara schysta. De var colombianer. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det var direkt när vi kommit över gränsen. Vi hade inte ens fått passen stämplade”

Till Magnus kan jag bara säga, om du vill göra dig pengar på skandalskriverier och svartmålningar, gör det någon annanstans. Colombianerna älskar sitt land och behöver ingen mer svartmålning. Ge gärna massor av konkret kritik mot missförhållanden och stöd i kampen mot orättvisor, förtryck och korruption , men inte svartmålning.

Vill man läsa en bok som innehåller en mer balanserad beskrivning av kokainnäringen läs då hellre Lasse Wierups och Erik de la Regueras bok Kokain. I den finns ett stort avsnitt om Colombia. Skillnaden är att denna bok inte försöker ge intryck av att beskriva hela Colombia. Ytterligare ett plus är att man slipper postmodernistiskt människoförakt.

Sven Andersson Colombia

Betyg 1