Att föda ett barn, Kristina Sandberg, Norstedts 2010
”Här är vi, du och jag, vi som kommer att dela resten av våra liv genom detta barn som vi inte är beredda att ta emot.”
Örnsköldsvik 1938, två törstande kroppar. Maj har lämnat sitt föräldrahem och en olycklig kärlek, Tomas är nyskild. De möts i ett ögonblicks passion och desperation som får följder, ett barn blir till som ingen egentligen är redo för.
Ja det skulle de har tänkt på innan, ja men nu är det som det är, det blir ett påtvingat äktenskap, två främlingar som trevar med och kanske mot varandra, mest Maj, Tomas försöker närma sig Maj, men hon håller distansen, känner sig påtvingad. Skammen att bli gravid innan giftermål och dessutom med en äldre man sitter djupt i henne och i tiden, hennes föräldrar uteblir från bröllopet.
Maj bli hemmafru, de bor i en våning ovanför Tomas mor, Maj sköter hemmet mekaniskt, hon vill ha ordning och reda och Tomas försvinner mer och mer, andligt och kroppsligt, spriten tar över. När barnet kommer sköter Maj henne på bästa sätt, men med en ängslan att göra fel. Tomas älskar sin dotter Anita och hon ler stort när hon ser sin far, varför tänker Maj, inte ler hon så mot mig?
Man kan bli väldigt irriterad på Maj och hennes ängslighet, vill ruska om henne och säga ser du inte att din man vill ha dig, han vill att ni ska få det bra, sluta fara omkring i dina sysslor”. Men att bli påtvingad ett äktenskap, hur kan det kännas, hon stretar emot, är arg. Men vill samtidigt att Tomas ska finnas där. Det hela blir till slut ohållbart, men samtidigt en vändning. Fasaden rasar.
Kristina Sandberg skriver i ett drivet tempo, språket har hög puls och för mig är det alltid en barriär jag ska över innan jag accepterar och faller in. Majs tankar irrar hit och dit, hon vill passa in och ändå inte, egentligen är hon mycket ensam trots att hon har Tomas och hans stora släkt omkring sig, hon gör samtidigt klassresa. Hennes försök att bjuda på födelsedagsmiddag och serverar gädda är som en mardröm att läsa, jag är med och känner stressen och frustrationen med Maj, och svärmoderns ord skär i Maj och i mig.
Jag uppskattar författarens beskrivning av de två vilsna som ska försöka få sina liv att gå ihop, ingen vikt att svärta ner någon, att lägga skuld mer på den ena, utan berättat med brister och förtjänster.
Det är också mycket intressant att läsa om tiden, som egentligen inte är så länge sedan, men mycket har förändrats, mest då till det bättre. Skammen att bli gravid och vara ogift sitter djupt i 30-talets Sverige, och jag reagerade mycket på det myckna rökandet överallt och i alla tillstånd. När Maj ska föda skickas Tomas hem med bravur. Men jag kunde också trivas i Majs vardag följa hennes sysslor och funderingar, nu ser jag fram mot fortsättningen.