Reginald Hill tillhör verkligen mina favoriter, och jag blev uppriktigt ledsen när han dog i början av året. Inga fler böcker om Dalziel och Pascoe, ingen uppföljare till "Hämnden". Verkligen trist! Då det är ett tag sedan jag läste de flesta böckerna, är det lite svårt att skriva ngn recension - men jag minns att jag aldrig blivit besviken! Dock har denna, som är lite speciell, etsat sig fast hos mig, och jag tänkte hylla Hills minne med några ord om denna.
Reginald Hills böcker kan väl sägas vara rätt typiskt engelska. Det är ingen hysterisk fart på handlingen, och det kanske kan vara till nackdel hos många läsare. Men det stillsamma i hans böcker har så mkt att ge. Det är genomtänkt och inte ett massa betydelselöst dravel. Och allt är kryddat med humor, hans underbara ironi gör böckerna ett snäpp bättre än de flesta. Karaktärerna Dalziel och Pascoe förmodar jag är kända av de flesta vid det här laget, inte minst med tanke på TV-serien. (Som jag sett ett par avsnitt av, och tycker att de lyckats fint rolltillsättningen där.)
Den här boken börjar med en mailväxling, där man får läsa Charlottes mail till sin syster. Aldrig svaren, även om det framgår att hon fått sådana. Jag brukar alltid glatt skratta till då och då när jag läser Hills böcker, men här vrålskrattade jag faktiskt. Det är så vansinnigt roligt med bitande ironi, i bästa Jane Austen-anda. I övrigt en mkt bra intrig, med förväntade konflikter, då Dalziel är med. Trots att han egentligen inte är det i denna. Ja, det här tycker jag verkligen är riktigt, riktigt bra! Frågan nu är bara var jag ska hitta en värdig ersättare till denna fantastiska författare.