Titeln kunde nästan varit Lida: ett författarskap. Förutom den sidvändande handlingen kändes även boken som en slags "essä" över hur ett alster blir till (och hur det förstörs). Det kändes som Stephen King använde handlingen som en metafor över hur en bok kommer till hos honom, från idélösheten --> den svåra början --> torkan --> "måsten" --> den ivriga finalen till den (o)frivilliga förstörelsen.
Paul Sheldon blir räddad av Annie Wilkins efter en bilolycka. Vad han snart får veta är att hon är en galen, sadistisk, morbid och skenhelig kvinna. Hon är den person man inte ens önskade att ens värsta fiende skulle träffa. Hon är värre djävulen. Men ingen är fläckfri, förr eller senare dyker det alltid upp något som man förbisett och det minsta lilla kan stå en dyrt i slutändan. Hon är kanske en Gudinna, kanske en redaktör, men bäst hade passat ifall man hade gjort ett substantiv av hennes namn.
Det som är fascinerande med boken är överlevnadsinstinkten hos Paul. Trots all smärta som kunde ha lättat med döden, så kämpade han för sitt liv. Är denna överlevnadsinstinkt egentligen värd något med tanke på vad han filosoferade i slutet av boken: "Så här är det efter slutet, tänkte han, öppnade dörren och stapplade in i lägenheten. Det är därför ingen skriver om det. Det är alldeles för dystert." Men mot slutet var det inte ens överlevnadsinstinkten som närde honom utan hämnden, förmodligen en utav de starkaste av mänskliga känslor.
En riktig spännande bok och av de böcker som jag har läst av Stephen King så är detta hans bästa. Han undviker inte att utelämna referenser som Tusen och en natt i hopp om att få historien att framstå som originell, istället anammar han det. Lite kul är också hur han i ett stycke gör en kort epilog över "The Shining".