Självupplevd berättelse som behandlar Hemingways nöjesdödande i Afrika. Jag har personligen mycket svårt för denna roman som jag tycker är en ända lång ”ligga i bakhåll i buskarna och döda villebråd historia”. På gränsen till otillständiga skildringar av infödingar blandas med direkt motbjudande jakthistorier i skröneformat. Jag är tveksam till att ens den mest inbitne jägaren finner denna inskränkta historia särskilt bra, underhållande eller tilltalande. Det som ändock räddar romanen från en total sågning är de stilfulla och vackra naturbeskrivningarna. Hemingway må ha prickat hur många hyenor och gnuer som helst men med denna berättelse tangerar han ettan på betygens måltavla…

Betyg 2

håller med stigh, dock kanske det finns (fanns) folk som älskar denna bok. Tror att det är handlingen som inte passar mig. Språket och beskrivningarna är som vanligt när det gäller Hemingway, fullbordade. Gillar när han diskuterar andra författare och böcker.
Om du vill läsa en bok om Afrika och av Hemingway, läs "The snows of Kilimanjaro" istället.

Betyg 2

Jag kan inte göra annat än att inte hålla med föregående skribenter. Stigh var visserligen inne på hantverkets betydelse för berättelsen och det är det som får boken att bli om inte riktigt bra så på gränsen till det. Man kan inte göra annat än att njuta både av språket, miljöbeskrivningarna och de få men roliga komiska inslagen. Det bör tilläggas att jag inte läst boken på svenska utan engelska. Jag kan ha fel då det var ett tag sedan jag läste den och jag lider av världens antagligen sämsta namnminne. Men jag tror personen jag tänker på heter Karl, alla har en Karl i sina liv. Det är killen/tjejen som inte är särskillt bra på något. Han/hon har alltid flyt och man kan störa sig på han/henne men i slutändan kan man inte göra annat än att älska personen. Green Hills of Africa är en fyra. Mycket för språket och för det faktum att Hemingway lyckas med projektet dvs att få vardagen låta intressant. Jag är varken jägare eller berest i Afrika, jag håller till trots denna skildring högt och den har en självklar plats i klassikerhyllan.

Betyg 4

En berättelse om ett jaktsällskap på safari i Afrika.

Hemingway som här framställs som en skrävlare och hans fru ”lilla mamma” som han kallar henne söker spänning i Afrikas rika djurliv. De verkar ha ett kärleksfullt förhållande till varandra och hon förstår honom på pricken. Med på expeditionen har man jägare, spårare, bärare och kockar. Det hela går ut på att fälla det största och ståtligaste djuret, från noshörningar till kudu bockar. Hemingway vill gärna briljera och blir lite sur om någon bräcker honom.

Hemingway är en skicklig berättare och han får fram stämningen i sällskapet. Det är samtal och planeringar för jakten och det kan vara stunder vid elden på kvällen med grillat och whiskey. Beskrivningarna av personers utseende och lynne blir ofta komiska, han gör sig lustig över befolkningen och kallar dem vid ord som inte skulle godkännas i vår tid. Även hans beskrivning av kvinnan skulle säkert ogillas av vissa i dessa feminist tider. På det viset känns den här historien befriande. Han är även en mästare på att beskriva naturen så att man ser den framför sig.

Men allt det här, det räcker inte för mig. Det blir ganska tjatigt med allt jaktprat om att följa spår och sedan hur djuret skjuts och slaktas. Kanske någon med jaktintresse har mer behållning av boken. När jag la ifrån mig den så kände jag ingen saknad. Men det betyder inte att jag ger upp Hemingway, han är en skicklig berättare och jag ska ge honom en chans till när tillfälle ges.

På det viset är det svårt att sätta ett rättvist betyg när jag tycker att historien inte är så intressant men att berättar glädjen är bra. Men slutligen är det så att för att jag ska tycka att boken är bra så måste historien vara intressant.

Det kan tilläggas att jag läste den svenska versionen.

Betyg 2