Unni Lindell är nog min favorit bland de norska författarna. (Givetvis med undantag gör Jo Nesbø!) Hon skriver bra och utan överdrifter, personerna lever och handlingen är spännande. Och hon har inte för bråttom att bli klar, utan att det blir trist. Cato Isaksen och Marian Dahle känns som gamla bekanta vid det här laget. Dahle har naturligtvis en tragisk bakgrund, men hon är en helt annan typ än de vanliga schablonerna. Hon är upprorisk i allmänhet, och egensinnig i synnerhet. Hon struntar helt regler och går sin egen väg, på ett minst sagt störande sätt många ggr. Ändå är det svårt att inte tycka om henne, det finns alltid ngn slags tanke med hennes tanklösheter. Här blir hon också personligt involverad i fallet, och det ställer till det extra mkt. En spännande och underhållande bok, med oväntade vändningar. Klart läsvärd!