Beättelser från tidens strand är Mankells poetiska beskrivning av hans Afrika och myterna bakom det. Det är en vacker berättelse om människor och fattigdom, men det är också en berättelse om hur kärleken till jorden överkommer allt ont och hur människor kan hitta tillbaka till sig själva genom traditionerna. Här möter vi mannen som smidde ett spjut för att döda djävulen, flickan med de röda skorna på huvudet, den nordiska mannen vars snödrivor smälte och Samima som står över allting....

Det här är en bok jag kan rekommendera att läsa enbart för dess underbara bruk av svenska språket, men det är också en fängslande mytologisk skröna om människorna bakom "den svarta kontinenten" och deras drömmar och önskningar. Dock upplever jag en viss idealiserad bild av Afrika som jag inte helt och hållet kan förlika mig med. Mankell beskriver en värld där fattigdomen inte spelar någon roll och det mörka blir ljust bara genom viljan att leva. Men Mankell är den vita mannen som beskriver en värld han inte någonsin kan tränga in i. Därför känns berättelsen ibland lite ytlig och glättig. Något jag inte brukar förknippa med Mankell alls.

Betyg 3

Ja, språket må vara vackert som recensenten ovan skrev men det var en rätt tråkig bok. Jag var på väg att ge upp och lägga den åt sidan men fortsatte ändå att läsa. Något riktigt sammanhang fick jag inte och jag hade svårt att hålla isär personerna. Det kändes mer som flera små berättelser än en.
Den får en svag 2:a.

Betyg 2

Läser just nu denna bok. De flesta böcker H.Mankell har skrivit över Östafrika har berikat mig mycket.
Berättelsen från tidens strand är en mycket sensibel berättelse om hur den afrikanska befolkningen lever och hur de har blivit nedtryckta av den s.k. bättre världen genom kolonisation o.dyl. och ändå har kunnat behålla sin kultur och sitt tänkesätt. En bok att rekommendera.

Betyg 4