Daniella Josberg var en av de mest framträdande personligheterna inom dövvärlden. Hon föddes 1972 och blev mördad i samband med Stureplans massakern 1994. Hennes bok "Döv - javisst" är en berättelse och inblick i det döva samhället. Daniella skriver en högst personlig skildring om hur hennes liv som döv, har varit. Hon skildrar sina studier i USA (Daniella kom in på det döva Universitetet Gallaudet som den yngsta flickan någonsin), men också vardagen med kommunikationsproblem, pojkvänner, kompisar och konsekvenserna av den kanske för slutna dövvärlden. Romanen kan ses både som en biografi men också ett rop mot "daltandet" i skolor för döva. Daniella betonar att dövhet visserligen är ett handikapp men inte ett hinder för att få ett bra liv.

Eftersom jag är döv själv är det svårt att objektivt recensera Daniellas berättelse. Hennes upplevelser är hennes och går inte att verifiera. Ändå upplever jag författaren vara oerhört inkonsekvent. Hon kan å ena sidan berätta om hur svårt det är att tvingas låtsas höra för att slippa känna sig utanför, "När folk står upp och håller tal under middagen känner jag mig jävligt handikappad och dum. Jag försöker hela tiden låtsas att jag lyssnar och förstår. Jag skrattar när de andra skrattar. Jag mår illa när jag låtsas - varför gör jag det då? För att slippa skämmas och se töntig och udda ut." för att å andra sidan nedvärdera de hörande som gör på samma sätt, "Jag kan bli så förbannad på hörande. Jag kan se att de inte förstår vad jag säger och svarar "jaja" iallafall." För mig är situationen likvärdig. Döva som hörande försöker verka normala i sammanhanget, ingen vill visa att de inte förstått. Andra saker jag stör mig på är att Daniella ger ett väldigt överlägset intryck. Hon säger tex; "Visst tycker jag bra om mina döva vänner, men ofta när jag frågar om de vill gå ut och äta middag en kväll hittar de på undanflykter. De säger att de är upptagna, men jag vet att vad de flesta helst vill göra är att sitta hemma och titta på TV eller video, läsa serietidningar och äta snask. Det är iallafall min uppfattning. Är de lyckliga med att leva ett så enformigt liv? Jag hoppas det."
Har Daniella Josberg lyckats så kan alla döva lyckas, är det allmänna intryck man som läsare får. Inställningen är stundvis väldigt inspirerande men andra gånger känns det totalt främmande. Det är lätt att dra en kam över olika grupper som "hörande", "döva" och "hörselskadade", men nyanserna i grupperna lämnas av Daniella härvid. Jag upplever dock att alla är olika och reagerar olika på sitt handikapp. Därmed har alla också olika begränsningar.

Daniella Josbergs bok är mycket läsvärd, men man kanske ska ta en del av hennes uttalanden med en nypa salt. Hon är en röst ur döv-världen, inte DövVärldens röst. Slutligen måste jag säga att hennes språk är väldigt intressant att läsa. Daniella skriver bra svenska - men svenska som är väldigt påverkad av hennes första språk - teckenspråket. Formuleringar och ordval känns ofta väldigt påtagligt teckenspråksmässiga. Det är uttryck som är kroppsliga, fysiska - Daniella säger vid ett tillfälle att hon blir "kallblodig av svett" - en poetisk beskrivning som säger bra mycket mer än vårt svenska "kallsvettig".

Betyg 3

Jag läste boken för flera år sen och gillade denna kaxiga, odrägliga, egotrippade och väldigt charmerande tjej. Få saker har gjort mig så upprörd som när jag hörde att hon blivit dödad i den totalt sjuka massakern på Sturecompagniet. Jag har träffat folk som kände henne och hon kunde tydligen ha blivit en förebild för många unga tjejer, döva såväl som hörande. Det är sällan som unga mänskor skriver sin självbiografi. Därför borde denna bok också ha ett värde för unga, att identifiera sig med och/eller reta sig på

Betyg 3

En väninna tipsade mig om boken och jag fick lov att beställa den på biblioteket och vänta ett bra tag innan jag fick den. Det första som slog mig när jag öppnade boken var den vackra dedikationen till hennes mamma. Det gjorde mig glad att Daniella Josberg trots sin ungdom hann med att skriva sin biografi och hylla sin mamma. Boken går i 180 och jag antar att hon levde sitt liv just så, snabbt och hetsigt, ville hinna med allt. Jag gillar den oväntade öppenheten och frispråkigheten, samtidigt som jag ibland ogillar vissa snabba slutsatser, men de är lätt förlåtna, charmen som skymtar mellan raderna förlåter det mesta. Det är intressant med de återkommande grälen och konflikterna med pappan. Boken verkar inte tillrättalagd utan känns omedelbar och äkta. En bok jag vill rekommendera vilken tonårstjej som helst eftersom man sannerligen inte behöver vara döv för att känna sig annorlunda och utanför. Det här är en bok jag tycker borde ges ut på nytt och i pocket med ett efterord. Det är den värd! Nu ska jag gå till bibblan med den för två till köar och jag har haft den ett dygn... Vill inte låta dem vänta!

Betyg 4