Bara jag kommer hem

Sekunderna tickade allt snabbare och jag fick fortfarande inte luft. Nu skulle jag drunkna, det var alltså så här det kändes att dö. Jag ville kippa efter luft men insåg att om jag gjorde det skulle mina lungor fyllas med vatten. För att förstå vad som hänt försökte jag se hur det såg ut omkring mig. Vattnet var grumligt och sikten dålig. Ögonen sved när jag tvingade mig själv att hålla dem vidöppna. En halvmeter ovanför mig såg jag vattenytan. Varför kunde jag inte styra över min kropp? Var det ingen som reflekterade över att jag inte kom upp?

Sommaren 1996 dök Nina Muhonen i en konstgjord sjö i England. Några avgörande sekunder och hennes liv blev aldrig mer sig likt. Här berättar hon om den stora livsförändringen och om hur det var att gå vidare med helt nya förutsättningar.

Bara jag kommer hem är en viktig dokumentation om krisbearbetning och om den långa vägen tillbaka till ett värdefullt liv. Men främst är boken en rörande livsberättelse om kampen för att överleva en livskatastrof och om att välja livet.

Utdrag ur boken:
Jag doppade tån i vattnet, det kändes svalkande, fast jag tvekade en stund. Duncan var först i vattnet, han simmade på rygg. Sekunden efter hoppade Michael i, vattnet nådde honom upp över bröstet. Jag beslutade mig för att dyka. Det skulle bli en snygg dykning. Jag höjde upp armarna över huvudet, sträckte ut fingrarna, formade handflatorna till ett v, böjde med beslutsamhet på benen och tog ordentlig sats. Fötterna lämnade det kalla, hårda stenunderlaget. Fingertopparna och händerna slog emot den hårda, ljumma vattenytan, men sekunden efter förvandlades vattnet till något oerhört mycket hårdare och händerna slogs isär. Smärtan slog ner som en explosion i nacken. Någon så outhärdlig känsla av plåga hade jag aldrig varit med om tidigare. Vad var det som hände egentligen?

Jag försökte ta ett simtag upp mot ytan. Det var omöjligt, jag kunde varken röra mina armar eller ben. Jag undrade om det var så här det kändes när man fick kramp? Jag förbannade mig själv för att ha stoppat i mig alla dessa kex med ost tidigare på kvällen, men hur pass lång tid skulle det dröja innan denna kramp gick över? Med alla mina krafter kämpade jag för att få min kropp att röra sig ... till ingen nytta.

Sekunderna verkade ticka allt snabbare och jag fick fortfarande inte luft. Nu skulle jag drunkna, det var alltså så här det kändes att drunkna. Jag ville kippa efter luft men insåg att om jag skulle försöka, skulle mina lungor bli fyllda med vatten. För att försöka förstå vad som hänt försökte jag se hur det såg ut runt omkring mig. Vattnet var alldeles grumligt och sikten inte särskilt god. Det sved i ögonen av att jag hade vidöppna ögon men jag tvingade mig själv att titta. Ungefär en halv meter ovanför mig såg jag vattenytan. Varför kunde jag inte styra över mina kroppsdelar? Var det ingen som reflekterade över att jag inte kom upp till ytan?

Medelbetyg: