Jag blev besviken. Bara läst "Livsfarlig utsikt" av Roberts tidigare och skillnaden mellan böckerna är att den här kändes FALSK på nåt vis. Det är nog egentligen det som är bokens främsta problem - den har ingen själ. Med det menar jag att det verkar som om Roberts bara producerat ännu en bok bara för att hon typ...måste, men utan att KÄNNA något för det hon skriver. Det MÄRKS.
Det enda i boken som känns äkta är faktiskt mannen Cilla blir kär i. Han känns personlig och rolig och Cillas och mannens (Ford) relation verkar trovärdig.
Boken börjar bra med att Cilla hittar en bunt kärleksbrev på vinden, som skrevs av en man som hade en affär med hennes mormor, den berömda skådespelerskan Janet Hardy. Man förstår att mormodern inte alls tog livet av sig, utan blev mördad. Resten av boken blir dock inte mer än en lång, bitvis trevlig men allt för intetsägande TRANSPORTSTRÄCKA fram till att mördaren avslöjas de sista 10 sidorna (som var underhållande). De sista 200 sidorna skummade jag bitvis. För övrigt räknade jag faktiskt ut vem mördaren var. Och varför.
Och dessutom. Att Roberts alltför många gånger låter personer som talar UPPREPA ett och samma ord, möjligen för att skänka någon slags nyans eller intensitet till det, får mig att.......himla med ögonen varje gång det sker:
"Cilla tog en klunk av vinet.
-Visst. Visst. Vi säger väl det då."
Eller varför inte:
"Gavin hejdade sig med rynkad panna.
-Tänker du flytta?
-Nej. Nej. Jag har bara köpt ett hus."
Säger personen ordet i en helt ANNAN ton andra gången det uttalas, eller vad är meningen? Jag förstår inte och det blir sjukt irriterande när det sker om och om igen. Och om. Och OM igen.
Och en sak till. Vi förstår, Nora. Du tycker mycket om just LJUSGULA väggar, att rummet är fullt av LJUS. Som av solsken. We get it. Gult, ska det vara. GULT.
Men ändå. Jag vill ändå veta vem som tog kål på Cillas mormor, vilket tillsammans med bokens allmänna trevlighet ändå ger den en 2:a. Detta trots att boken tar slut - inte alltför oväntat - väldigt fort efter det att mördaren givit sig till känna. Varför? Jo, för att Roberts också gärna vill att boken ska ta slut.
Som sagt, det MÄRKS.