Andrejevs klassiska verk ”En berättelse om sju hängda” är i sin form en koncentrerad psykologisk studie av några terroristers och mördares upplevelser dagarna och timmarna innan en förkunnad dödsdom når verkställighet. Berättelsen är dedicerad till Leo Tolstoj och det är dennes psykologiska realism som här fått ersätta Andrejevs tidigare impressionistiska berättarteknik. Många scener är tecknade med övertygande kraft och i sin porträttering av de sju dödsdömda lyckas Andrejev frammana konturskarpa bilder av hur det mänskliga psyket berörs av det oerhörda i att invänta undergången. Romanens stora brist ligger annars i att dess omfång inte är tillräckligt tilltaget för att skildra de sju huvudpersonernas sinnesintryck. Färre huvudpersoner eller större sidomfång hade med andra ord varit önskvärt. Då endast trettio sidor återstod av boken kände jag mig ganska besviken över de delvis knapphändiga karaktärsutvecklingarna, men slutet förlåter mycket. De sista kapitlet är ovillkorligen mästerligt porträtterat - jag blev fullständigt överväldigad av den i sanning suggestiva och ödesmättade skildringen av anländningen till avrättningsplatsen. Andrejev visar med denna roman hur avgörande slutet är för helhetsintrycket – en bra avslutning kan m.a.o. höja en i övrigt bra bok till ett mästerverk samtidigt som undermåliga slutpartier kan förstöra potentiella mästerverk. Det sista kapitlet höjde betyget från en tvåa till en stark trea.

Alltså läs denna korta roman inte minst för det mästerliga sista kapitlet.

Betyg 3

Jag uppviglar alla att genast läsa denna bok! Man gapskrattar på vissa sidor men skrattet fastnar snart i halsen av livsinsikten och otäckheten i historien. Vem vet hur bra eller dåligt översatt boken är? Enligt Nabokov (när han skrev om Gogol) är allt ryskt värdelöst översatt; men om Andrejevs bok är så här bra i svensk översättning så måste ju något ha gjorts rätt...

Betyg 4