Detta är en tämligen tramsig reportagebok om ett jättelöjligt ämne. Men författaren tar inte den amerikanska arméns fåniga idéer på allvar. Och det kanske med rätta, detta med mentala krafter i krigsföring är naturligtvis bara knäppt. Men varför skriva en bok om det, om det enda syftet är att vara lite rolig på andras bekostnad. Nej, ta ämnet på allvar, eller håll käften, säger jag.
Ett parti i "Män som stirrar..." är riktigt bra, faktiskt. Men det handlar inte om metafysiska krafter och annar humbug, utan om hur CIA på femtiatalet (och senare?) experimenterade med droger för att få fångar att tala...
Kanske är det detta Jonson vill skriva om, men "fyller på" med resten av tramset för att det ska bli en hel bok?