Anni jobbar som socialarbetare och är duktig som det. Överlag är hon duktig. Hon ser till att saker fungerar. Framför allt försöker hon se efter sin bror Sami - som konsekvent avvisar denna hjälp på ett djupare plan. Han har nämligen inga problem. Inte med alkohol eller droger eller med livet i sin helhet. Han tycker att Anni ska koppla av och inte ta allting så allvarligt. Men Anni tar det allvarligt, för hon ser sin brors liv gå åt helvete precis som deras föräldrars liv gick åt helvete i alkohol och misshandel.
Anni ger gång på gång upp sin bror och börjar betrakta honom som död, men ger honom ändå nya chanser. Hon säger: "Det gör mer ont när du återuppstår från de döda än när du dör. Skulle vilja döda dig. Nu tvingas jag gå igenom allting en gång till. Fast baklänges."
"Håpas du trifs bra i fengelset" känns på ett sätt som en fortsättning på "Svinalängorna". Ungefär som att man följer två av syskonen som skildrades i första boken - som vuxna. Men det är inte samma personer och definitivt inte en fortsättning. "Håpas du trifs bra i fengelset" är något helt eget. Unikt. Framför allt språket använder Alakoski på ett suggesivt sätt som piskar in huvudpersonens hopplöshetskänsla och törst på kärlek i oss.
Boken är stycke efter stycka av stakato-prosa som för tankarna till en judisk kadish. Kadish över en knarkande bror. Med det direkta tilltalet till brodern genom hela boken ger huvudpersonen uttryck för frustration, hopplöshetskänslor, besvikelse, ångest, sorg - men mest av allt; en kärlek som övervinner all frustration, hopplöshet, besvikelse, ångest och sorg.
Susanna Alakosiki läser själv in sin bok och får mig att känna att det var enda möjligheten. Jag kan inte se hur någon annan så exakt och perfekt skulle kunna läsa denna unikt skrivna text på ett sätt så rätt känsla förmedlades. För känslan är intensiv och smärtsam och stundtals brutal och stundtals ömsint. Lysande bok och lysande inläsning av Susanna Alakoski.