Hela boken är skriven som ett polisförhör. Huvudpersonen Dolores Claiborne berättar en historia i första person rakt igenom! Och det är något som verkligen gör boken ovanlig i sitt slag. Och väldigt fänglsande! Boken "Dolores Claiborne" är första delen av två, men som en fristående historia. Boken "Geralds lek" är den andra. I början förstod jag inte riktigt hur de båda hänger ihop, men när det plötslig gick upp för mig (beror på vilken av dem som man läser först) så kändes det som om jag översköljes av något. (Insikt, skräck, fasination, sorg.) Och då blir jag, IGEN, så himla imponerad av Stephen King! Han brukar ju så där lite slentrianmässigt att kallas för "skräckens mästare". Och det låter lite "b" så där tycker jag. Men när jag läser böcker som "Dolores Claiborne" och "Geralds lek" så är jag verkligen beredd att hålla med i påståendet! För King är verkligen så skicklig på att få sina historier så där smygande otäcka! King rules!