Pereira, en man i 60-årsåldern, sörjer sin sedan länge bortgångne hustru (vars porträtt han dagligen talar med i hallen!) och ansvarar allena för kultursidan i kvällstidningen Lisabona. Året är 1938 och i grannlandet Spanien pågår ett blodigt inbördeskrig, mellan den demokratiskt valda regeringssidan och Francos fascister. Portugal är på pappret neutral i konflikten men alla vet att landets envåldshärskare Salazar mer eller mindre öppet sympatiserar med Franco. Den portugisiska pressen är belagd med munkavle och Pereira levererar utan att reflektera över det översättningar av ofarliga franska 1800-talsnoveller på sin kultursida. Men saker och ting ändras i den stund Pereira kontakterar en ung student som ska skriva nekrologer över döda författare. Ungdomens revolutionära glöd tar efterhand fäste i den däste och hjärtsviktige kulturredaktören, och plötsligt inser han vikten av ordets och berättandets makt.
Lite av en ”Karl Bertils Jonssons jul” i annorlunda(portugisisk) tappning. Precis som Tage Danielssons Karl Bertil väcks i berättelsen en slumrande insikt om rättvisa och ädelmod som trots vissa inledande dubier inte går att hejda: tanken måste bara omsättas i handling! Det är alls ingen epokgörande eller verkligt stor roman, men den sätter fingret på de intellektuellas och kulturens viktiga roll som frihetsbärare. Av den anledningen är den klart läsvärd (jag kan tänka mig att boken används flitigt i den svenska grund- och gymnasieskolan). Påstår Pereira är annars en påfallande rak berättelse utan några större krusiduller. Det enda uppseendeväckande när det gäller det språkliga är det lite egna tredjepersonsperspektivet med beskrivningar som allt som oftast avslutas med frasen ”påstår Pereira” (därav titeln). Jag kan avslutningsvis försöka mig på en efterapning:
Efter att ha läst ut Antonio Tabucchis för all del tankeväckande berättelse om den uppvaknande kulturredaktören, fick han lust att läsa fler böcker av denne författare. Fram till dess att en sådan bok införskaffats fortsatte han att läsa sin påbörjande roman av Heinrich Böll, påstår recensenten.