Utdrag ur boken:
Den vita skepnaden, vintern själv, satt ändå kvar och höll blicken stadigt vänd mot söder. Han märkte rakt inte att snötäcket liksom sjönk in i jorden och att gräsgröna små fläckar tittade fram och att där vimlade det av sparvar.
– Kvivitt! Kvivitt! Kommer våren nu?
– Våren! ljöd det över fält och äng och genom de svartbruna skogarna, där mossan glänste frisk och grön på trädstammarna. Och genom luften kom flygande söderifrån de två första storkarna. På ryggen bar de varsitt litet vackert barn, en pojke och en flicka. Och de hälsade jorden med en kyss, och överallt där de satte sina fötter växte vita blommor fram under snön. Hand i hand gick de upp till den gamle ismannen, Vintern, och lade sig vid hans bröst för att hälsa på den gamle. Och i samma stund var de alla tre försvunna. Ja, hela landskapet var försvunnet! En tjock, våt dimma, tät och tung, svepte in allt.
Strax efter kom en vindfläkt. Den susade fram, den kom med starka kast och jagade undan dimman. Solen sken med ens så varmt och vintern själv var försvunnen. Vårens vackra barn satt på årets tron.