En kort novell om Herodes och hans hustru Mariamne. Boken är snabbläst men är intensiv i sina korta stycken. Bara det viktigaste skrivs ner. Budskapet är inte nytt, men Pär Lagerkvist romaner är alltid värda att läsa.

Betyg 4

Romanen Mariamne utspelar sig i Jerusalem med omnejd på kung Herodes tid och berättar om den våldsamme härskarens förhållande till sin hustru Mariamne. Historien följer i stort sett samma mönster och stil som den sammanhållna sviten Sibyllan – Ahasverus död – Pilgrim på havet – Det heliga landet. Det är en rak och osentimental berättelse som rensats från alla onödiga detaljer. Mariamne blev Pär Lagerkvist sista roman och visst märks det att det är den erfarne mästaren som sitter bakom skrivmaskinen/pennan. Att med få ord uttrycksfult beskriva plaster och karaktärer är mycket svårt men att Lagerkvist behärskade den tekniken till fulländning visar han här gång efter annan. Inledningen av romanen är typiskt för Lagerkvist och briljant: ”När den store konungen Herodes levde sitt liv här på jorden var han en mäktig man vilkens like inte har funnits. Så trodde han åtminstone själv. Och kanske hade han rätt.”

Stora historiska gestalter görs här, och som i de andra av Lagerkvist historiska berättelser, till små vanliga människor som lider, tvekar och är fulla av fel och brister. Det mesta i berättelsen kretsar otvivelaktigt kring Mariamne; hennes stora uppoffring och hovsamhet. Mot hennes helgongloria ställs makens känslokyla och totala brist på empati. Brister som gör honom svag och ond. Eller är det kanske ondskan som gör honom känslokall? Lagerkvist ställer som vanligt de stora frågorna utan att själv besvara dem. Frågetecknet lämnas med varm hand över till läsaren att fundera över. Herodes blir hursomhelst litterärt bestraffad av Lagerkvist i så måtto att han här får ikläda sig rollen av småpatetisk bifigur. Hur Herodes skulle ha bestraffat Lagerkvist för detta kan vi nog bara fantisera om…

Rent stilistiskt är detta ett mästerverk, inget snack om saken. Men jag har ändå lite svårt att förstå vad Lagerkvist egentligen vill ha sagt med sin berättelse. Är det möjligen budskapet att kärleken trots allt inte är störst och övervinner alla hinder? Ett ganska dystert budskap i så fall.

Betyg 4