Niceville, tre kvinnor, två världar, en historia. Kathryn Stockett, i översättning av Dorothee Sporrong.
Detta är berättelsen om tre kvinnor som bryter mot de normer och maktförhållanden som rådde i 60-talets USA. Genom den vita Skeeter får de svarta hembiträdena Aibileen och Minny en röst.
Medborgarrörelsen börjar vinna mark, men det finns motstånd. Skeeter som återvänder till sin hemstad Jackson efter sin examen börjar sakta reta sig på sina vänner som hon tycker behandlar sina hembiträden illa. Själv minns hon med värme och saknad sin Constantine som gav henne tid och kärlek, men som en dag bara försvann utan förklaring.
Skeeter börjar söka sanningen, men hon stöter på motstånd. När hon samtidigt vill förverkliga sin ide att skriva ned de svarta hembiträdenas historia törs först ingen ställa upp. Det som är en utmaning för henne är förenat med livsfara för de färgade hemhjälperna. Till slut får hon två att ställa upp, och nu börjar en tid med hemliga möten. Med tidens gång förstår hon allt mer vad de riskerar, det är lättare för en vit att skriva än vad det är för de färgade att berätta.
Det intressanta i den här berättelsen är hur människor själva skapar gränser, gränser som vi inte tänker på varför de finns eller hur de kom till. Här finns skräckexempel på vita överklasskvinnor som ägnar sig åt bridge och kvinnoklubbar som inte har några problem med att lämna över sina barns liv i hembiträdenas händer. Men när det kommer till andra saker som att gå på samma toalett som en färgad aldrig skulle kunna tänka den tanken ens. Men det är inte bara svarta de ser ner på, även andra vita kvinnor som inte lever upp till deras standard eller ses som ett hot för deras gemenskap.
Även för de svarta finns det gränser som är svåra att bortse från. Att en vit kvinna vill bli vän med sitt hembiträde och till och med försvarar henne, möter stora problem för den karska Minny. Gränserna finns i folks huvud och är svåra att sudda bort, men när någon börjar så blir det ringar på vattnet.
Det som gör mig förvånad är att det ligger så nära i tiden, och upprörd över att det i 60 - talets Amerika fortfarande tillämpades raslagar.
Kathryn Stockett bygger upp ett mycket intressant persongalleri och hur deras relationer utvecklas. Man får allt framställt från olika vinklar, hur de upplever mötena med varandra från sin egen synvinkel och då blir det väldigt personligt framlagt. Jag gillar det sättet att skriva, för en situation kan upplevas så olika för olika människor. Det är skrivet med humor och allvar i skön blandning. Framför allt med hopp för framtiden och visar människans styrka att börja tänka själv och radera ut gamla linjer. En mycket fängslande och roande roman som även har blivit film.
Man kan som läsare här välja att se den här skildringen som väldigt svart eller idealiserande. Jag väljer att tolka den som en mix av olika karaktärer som formats av sin miljö och att det alltid kommer att finnas utbrytare och att de alltid kommer att behövas. Helt enkelt en bra berättelse. Ska jag anmärka på något så är det lite snyftvarning.