Alice Munro är en författare vars noveller fått en speciell betydelse för mig. Varje novell är som att tjuvtitta i någons personliga tillhörigheter: föremål, fotografier och brev som skapar en nästintill fullständig nyanserad bild på få sidor. Varje novell tillför mig någon form av livsvisdom eller djupare självinsikt om något jag redan varit med om.
Det är framförallt relationer som ligger i fokus i "För mycket lycka". Vad som var mer framträdande än annat var just relationen en mor har till sitt/sina barn. Munro beskriver det inte som en relation, vilka ofta är sköra, utan som ett oantastligt, utommänskligt tillstånd som är fruktansvärt starkt och vackert, men som under vissa omständigheter blir självförödande.
Förutom ovanstående beskrivs även livet sig självt på ett enkelt och vemodigt sätt, något som helt enkelt händer oss, formar oss och skapar minnen över vilka vi var, vad som blev av oss. Och människorna runtomkring blir som ett verktyg för hågkomsten.
Novellsamlingen heter "För mycket lycka" trots att lycka är något som infinner sig endast när personerna som mest behöver det för att ta sig vidare, eller som Munro uttrycker det: emotionellt sparsam hushållning.