Boken brukar omnämnas som Nietzsches främsta opus, men jag blev inte så till mig av den. Hans filosofi främjar att man inte ska känna medlidande, inte var dygdesam, att kvinnor är underlägsna mannen och annat som är viktiga grundpelare för mänskligheten.
Nietzsche utgår ifrån att när Gud är död så är "allting tillåtet". Det är då man kan skapa sin egna värderingar och utesluta sådana som andra har grundat. Det är något som jag kommer ta till mig från boken, men inte genom att dehumanisera mig och bli till denna övermänniska som Nietzsche talar sig så varm om.
Att bli övermänniska verkar nästintill omöjligt. Nietzsche menar att människan bara är en bro, från djuret till att bli denna övermänniska. Och det handlar om att först sluta lyda, till att sedan vilja saker, till att slutligen faktiskt skapa och göra det man vill.
Det är en svår filosofi som Nietzsche försöker lära ut, speciellt då den strävar efter isolation och kan således inte ha någon ledare med följeslagare. För övrigt kan jag även tycka att nihilismen i sig själv är en aning motsägelsefull syn på levnadssätt.
Boken sägs ha varit en inspiration till nationalsocialism och antisemitism (läs: tredje riket). Till viss del kan jag förstå att Hitler och andra inte misstolkat boken helt och hållet, eftersom det förekommer till viss del en aning antisemitiska åsikter. Men viljan till makt, som Nietzsche talar om, har förmodligen misstolkats, då den inte handlar om makt över andra, utan makt över sig själv.
En utav de tyngsta och svåraste böckerna jag har läst; vet inte om det var värt det. Har dock fått större insikt över nihilism.