Tolkien skrev de här böckerna (och Bilbo) som ett sidoprojekt till sin stora brittiska mytologi, den som skulle bli Silmarillion (och som han aldrig helt slutförde själv).
Det var hans stora fascination för och kunnighet i språk som fick honom att skapa två nästan fullständiga språk, Quenya och Sindarin. Sen föddes alverna ur behovet att låta dessa språk få utövare och sin egen historia. En historia som sträcker sig över mer än tiotusen år, med årtalsangivelser! Den som läser Silmarillion, Sagor från Midgård och De förlorade sagornas bok får ett helt annat perspektiv på det som händer i Sagan om ringen.
Men visst lever Sagan om ringen sitt eget liv också, som en stor skröna över krig, fred, kamratskap, svek, världens förändring från jordbrukssamhälle till industrisamhälle, hyllning till naturen och det enkla livet, skräck, glädje, sorg, förtvivlan, räddning, försoning osv...
Visst, Tolkien var inte en författare i Nobelprisklass – han hade behövt stryka och skriva om en hel del, och alla namn och platser gör den ju onödigt tung, men helheten och storheten i de här böckerna kan ingen ta ifrån honom.
Och framför allt visar han ju upp en magnifik och outsinlig fantasi och skaparkraft. En kraft som smittar av sig och lever vidare. Hur kan han annars ha gett upphov till sällskap och föreningar över hela världen och till en helt ny litterär genre?
Så trots alla invändningar man kan ha, så är det en läsupplevelse utöver det vanliga, en värld att fördjupa sig i och en bok att komma tillbaka till många gånger. Den kan inte få något annat än högsta betyg.